Tema Landskap

Så bildades den gamla berggrunden

För 2 000 miljoner år sedan låg ett hav över stora delar av det som vi i dag kallar norra Sverige. Stora mängder sediment avsattes på botten av havet under många hundra miljoner år. Materialet kom från vulkaniska bergarter och äldre graniter som fanns i omgivningen. Det hade vittrat ner till grus, sand och lera som floder och vindar tagit med sig ut i havet.

På havsbotten bildades flera mil tjocka lager av sediment. När sedimentlagren blev allt tjockare pressades de ihop av sin egen vikt. Till slut omvandlades sedimenten till bergarter.

Rester av det gamla havet och dess sediment utgör den berggrund som täcker stora delar av mellersta Norrland.

LÄS MER

Yngre bergarter trängde upp i sprickor när berget kallnat

De yngsta bergarterna i Ragundaområdet trängde upp i sprickor i berget. Det var långt efter att magmakammarna hade bildats, i ett skede då berget hade hunnit kallna och spricka. Det är inte helt klart när detta skedde. För att kunna avgöra åldern på dessa bergarter behöver noggrannare undersökningar göras.

En av de yngre bergarterna i området är porfyrit. Magma av porfyrit har pressat sig upp genom bergssprickor och bildat gångar. De kan ses vid Stadsberget.

Vind, vatten och is nötte ner bergytan

Efter dessa händelser följde en flera hundra miljoner år lång period utan större geologiska förändringar i området. Under de åren nöttes bergytan ner av vittring. Det sönderfallna materialet fördes bort av vind, vatten och is. Till slut hade en mer eller mindre platt bergyta bildats, ett peneplan.

Isens smältvatten förde bort lättare material

Det landskap vi ser i dag är till stora delar format av istider de senaste 2,6 miljoner åren. Det är framför allt den senaste nedisningsperioden, Weichsel, och den näst senaste, Saale, som har satt sina spår i landskapet.

För 20 000 år sedan, under Weichsel, låg en flera kilometer tjock inlandsis ovanpå det som i dag är Sverige. Därefter började isen smälta och minska i storlek. I början gick det ganska långsamt, men efter hand tog det fart. Geologerna vet inte helt säkert men isen hade förmodligen försvunnit från Ragunda för ungefär 10 000 år sedan.

När isen smälte som mest forsade enorma vattenmassor med full kraft genom landskapet. Smältvattnet spolade bort lättare material som sand och grus och nötte ner till berggrunden. Kvar blev renspolade, rundade större stenar och stenblock som vattnet inte orkade föra bort.

Vid Nornan kan du se jättelika stenblock som vattnet lämnade kvar och vid Getgrottan kan du se enorma stenblock som förmodligen flyttades dit av is under någon istid.

Smältvattnet byggde nya landområden

När vattenmassorna lugnade ner sig och inte längre orkade transportera så mycket material sjönk sand och grus och la sig på botten. Under en period gjorde isen ett längre uppehåll här i sin avsmältning. Då strömmade mycket smältvatten med material ut på en och samma plats. På så sätt kunde större, nya landområden bildas. Exempel på sådana landformationer är den långsträckta åsryggen Getryggen och det stora sandområdet i Döviken – Zorbcenter.

Isblock bildade dödisgropar

I området kring Getryggen finns också dödisgropar och dödissjöar, som är vattenfyllda dödisgropar. De uppstod genom att isblock bröts loss från inlandsisen och bäddades in i sand och grus som den smältande isen hade lämnat efter sig. Materialet stelnade kring isbitarna och när de sedan smälte bildades där gropar lika stora som de lösbrutna isblocken.

Vill du se ännu en dödisgrop kan du besöka Fors skogskyrkogård.

Landhöjningen blottlägger områden

När den senaste inlandsisen försvann från Ragunda förde smältvattnet med sig stora mängder fint material. Materialet avsattes i Indalsälvens dalgång. På den tiden låg där en vik av Östersjön.

Isen hade tryckt ner jordskorpan ända upp till 1 000 meter. När klimatet blev varmare och isen smälte minskade trycket på jordskorpan och landet började resa sig igen. I dag är landhöjningen knappt 1 centimeter per år.

Tack vare landhöjningen kan man i dag hitta det avsatta materialet både i dalgångarna och högt upp på sluttningarna, exempelvis vid Ammerån Våle.

Strömmande vatten fortsätter att förändra landskapet

Sedan isavsmältningen har det strömmande vattnet fortsatt att förändra landskapet genom att föra hit, bryta ner och förflytta jordmaterial som sand, grus och lera. Nya landområden har bildats och fortsätter att bildas av det avsatta materialet. Ett exempel är de små öar som finns i Ammerån och som kallas mittbankar. Vissa av dem har växtlighet med rötter som gör att de står emot även den kraftigaste vårflod.

Vattenvirvlar med sand, grus och sten skapade jättegrytorna

I den torrlagda älvfåran i Döda fallet finns små och stora gropar i berggrunden som kallas jättegrytor. Jättegrytorna bildades genom att strömmande vatten under tusentals år urholkade bergunderlaget. Små stenar, grus och sand snurrade med i vattenvirvlarna under en längre tid och svarvade ut hålen i berget. Samtidigt slipades jättegrytan så den blev slät och fin. I en del grytor ligger en slät, äggformad sten som kallas löpsten. I äldre tider trodde man att jättar använde groparna för att laga mat i. Därför heter det jättegrytor.

Naturkatastrof orsakad av människan

Tömningen av Ragundasjön är en av Sveriges största naturkatastrofer som skapats av människan. Det var den 6 juni 1796 som Magnus Huss – Vildhussen – försökte leda om vattnet förbi det 30 meter höga vattenfallet Storforsen. Det gick inte som planerat och Ragundasjön uppströms vattenfallet tömdes på bara några timmar. Ängsmarker, lador, bryggor, sågar, kvarnar och fiskeplatser sköljdes bort av det framrusande vattnet. Kvar blev ett dött vattenfall, Döda fallet, och en nästan 800 meter lång älvfåra, en kanjon.