Landskapets utveckling
En kortfattad beskrivning av Ragundas landskapsbildning
Så bildades den 1 900 miljoner år gamla berggrunden
För 2 miljarder år sedan låg ett hav över stora delar av det som vi i dag kallar norra Sverige. Stora mängder sediment avsattes på botten av havet under många hundra miljoner år. Materialet kom från vulkaniska bergarter och äldre graniter som fanns i omgivningen. Det hade vittrat ned till grus, sand och lera som floder och vindar tagit med sig ut i havet.
På havsbotten bildades flera mil tjocka lager av sediment. När sedimentlagren blev allt tjockare pressades de ihop av sin egen vikt. Till slut omvandlades sedimenten till bergarter. Rester av det gamla havet och dess sediment utgör den berggrund som täcker stora delar av mellersta Norrland. Du kan exempelvis se den i Döda fallet.
Magmor bildade de 1 500 miljoner år gamla magmakammarna
För 1 500 miljoner år sedan bildades en svag zon från det som i dag är södra Finland i öster, västerut genom Ragunda och vidare mot det som nu är täckt av den svenska fjällkedjan. I området tänjdes det yttersta skalet av jorden, jordskorpan, ut och blev tunnare.
Trycket på underliggande berg och smälta bergmassor, magmor, minskade. Det fick två magmor, som bildats i jordens inre, att pressa sig genom den äldre berggrunden upp mot jordytan som bubblor i en öppnad läskedryck.
När magmorna inte kunde ta sig högre upp i jordskorpan stannade de på ungefär tre kilometers djup. Där bildade de flera magmakammare som kan liknas vid jättelika ballonger. Magmakammarna lyfte upp jordytan så att rundade former bildades.
När magmorna så småningom svalnade och stelnade bildade de bergarter. Den ena magman som var röd bildade granit och den andra som var mörk bildade gabbro.
Yngre bergarter trängde upp i sprickor efter att berget kallnat
De yngsta bergarterna i Ragundaområdet trängde upp i sprickor i ett senare skede i en kall jordskorpa. Det är inte helt klart när detta skedde. För att kunna avgöra åldern på dessa bergarter behöver noggrannare undersökningar göras.
En av de yngre bergarterna på den här platsen är porfyrit. Porfyriten kommer från samma magmakammare som Ragundas övriga bergarter men senare, när omgivningen redan hade hunnit kallna och spricka. Magma av porfyrit kunde då tränga upp genom sprickor i berget och stelna ganska snabbt.
Vind, vatten och is nötte ned bergytan
Efter dessa händelser följde en 600-700 miljoner år lång period utan större geologiska förändringar i området. Under de åren nöttes bergytan ned av vittring. Det sönderfallna materialet fördes bort av vind, vatten och is. Till slut hade en mer eller mindre platt bergyta bildats, ett peneplan.
Bergsprickor vittrade
För 200-100 miljoner år sedan tillhörde Sverige superkontinenten Pangea. Vårt land låg på sydligare breddgrader och var täckt av öken. Det torra, varma klimatet gjorde att sprickor i den platta bergytan vittrade.
Vittringen gröpte ur sprickorna och erosionen förde bort materialet. De mer lättvittrade delarna av peneplanet resulterade i dalar och de mer motståndskraftiga delarna bevarades i bergkullar. Så uppstod bergkullandskapet.
I dag utgörs peneplanet av topparna på de några hundra meter höga bergkullarna. Du kan se det från Kullstabergets utsiktsplats och Böle-Hoo utsiktsplats.
Isens smältvatten drog med sig lättare material som sand och grus
Det landskap vi ser i dag är till stora delar format av istider de senaste 2,6 miljoner åren. Det är framför allt den senaste nedisningsperioden, Weichsel, och den näst senaste, Saale, som har satt sina spår i landskapet.
För 20 000 år sedan, under Weichsel, låg en flera kilometer tjock inlandsis ovanpå det som i dag är Sverige. Därefter började isen smälta och minska i storlek. I början gick det ganska långsamt, men efter hand tog det fart. Geologerna vet inte helt säkert, men Ragunda blev förmodligen isfritt för ungefär 10 000 år sedan.
När isen smälte som mest forsade enorma vattenmassor med full kraft genom landskapet. Smältvattnet spolade bort lättare material som sand och grus och nötte ned till berggrunden. Kvar blev renspolade, rundade större stenar och stenblock som vattnet inte orkade föra bort.
Vid Nornan kan du se jättelika stenblock som vattnet lämnade kvar och vid Getgrottan kan du se enorma stenblock som förmodligen flyttades dit av is under någon istid.
Smältvattnet byggde upp nya landområden
När vattenmassorna lugnade ned sig och inte längre orkade transportera så mycket material sjönk sand och grus och lade sig på botten. Där bildades åsar och stora områden av sand. Exempel på sådana landområden är Getryggen och Döviken – Zorbcenter.
Isblock bildade dödisgropar
I området kring Getryggen finns också dödisgropar och dödissjöar, som är vattenfyllda dödisgropar. De uppstod genom att isblock bröts loss och bäddades in i det material som den smältande isen hade lämnat efter sig. När isblocken sedan smälte bildades där gropar lika stora som de lösbrutna isblocken. Du kan se ännu en dödisgrop vid Fors skogskyrkogård.
Landhöjningen blottlägger områden
När den senaste inlandsisen försvann från Ragunda förde smältvattnet med sig stora mängder finmaterial. Materialet avsattes i Indalsälvens dalgång. På den tiden låg där en vik av Östersjön.
Isen hade tryckt ned jordskorpan ända upp till 1 000 meter. När klimatet blev varmare och isen smälte minskade trycket på jordskorpan och landet började resa sig igen. I dag är landhöjningen knappt 1 centimeter per år.
Tack vare landhöjningen kan man i dag hitta det avsatta materialet både i dalgångarna och högt upp på sluttningarna, exempelvis vid Ammerån Våle.
Strömmande vatten fortsätter att förändra landskapet
Sedan isavsmältningen har det strömmande vattnet fortsatt att förändra landskapet genom att föra hit, bryta ned och förflytta jordmaterial som sand, grus och lera. Nya landformationer har bildats och fortsätter att bildas av det avsatta materialet. Ett exempel är de små öar som finns i Ammerån och som kallas mittbankar.
Vattenvirvlar med sand, grus och sten skapade jättegrytorna
I den torrlagda älvfåran i Döda fallet finns små och stora gropar i berggrunden som kallas jättegrytor. Jättegrytorna bildades genom att strömmande vatten under tusentals år urholkade bergunderlaget. Små stenar, grus och sand snurrade med i vattenvirvlarna under en längre tid och svarvade ut hålen i berget. Samtidigt slipades jättegrytan så den blev slät och fin. I en del grytor ligger en slät, äggformad sten, som kallas löpsten.
Naturkatastrof orsakad av människan
Tömningen av Ragundasjön är en av Sveriges största naturkatastrofer som skapats av människan. Det var den 6 juni 1796 som Magnus Huss, ”Vildhussen”, försökte leda om vattnet förbi det 30 meter höga vattenfallet Storforsen. Det gick inte som planerat och Ragundasjön uppströms vattenfallet tömdes på bara några timmar. Kvar blev ett dött vattenfall, Döda fallet, och en nästan 800 meter lång torrlagd älvfåra, en kanjon.
