Tema Vetenskapligt genombrott

……

I början av 1900-talet började geologen Gerard De Geer undersöka sediment av lera, så kallade lervarv, och göra noggranna mätningar av deras tjocklek. Syftet var att ta reda på “År 0”, tidpunkten för istidens slut.

Lervarv kallas de lager av finkorniga  sediment avsatta i sjöar och hav under och efter inlandsisens avsmältning. Lagren ser olika ut om de avsatts på sommaren, då de blir ljusare och tjockare, eller på vintern, då de blir tunnare och mörkare. I teorin representeras alltså ett år av ett intervall med ett ljust band och ett mörkt band.

De Geer utvecklade en teknik som bygger på denna insikt och kunskapen om att den relativa tjockleken på lervarven till viss del bestäms av mer storskaliga klimatindikatorer. Detta gör att varven på olika platser kan jämföras med varandra och händelser korreleras över större avstånd. På så vis kunde man också få ihop en mycket lång kronologisk skala.  

Gerard De Geer insåg att tömningen av Ragundasjön 1796 var precis den absoluta tidsmarkör som behövdes för att kunna sätta in lervarvsmätningarna i en riktig tidsskala.  I början av 1900-talet åkte han och hans ”ler-jungar” till Ragunda för att studera lervarv.

I botten av en av de första lervarvssektionerna, vid Döviken, fann De Geer ett nästan 10 m tjockt lager sandigt sediment. Det deponerades vid tömningen av en av de västjämtska issjöarna. De Geer definierade detta som tidpunkten för istidens slut och det som alltså skulle kallas “År 0”.

De detaljerade mätningarna som Gerard De Geer och hans lärjungar gjorde resulterade i den Svenska Tidsskalan med årsmätningar från nutid och 13 000 år tillbaka i tiden. Skalan var den geologiska vetenskapens första absoluta och mer exakta metod att mäta tid. 

Numera används inte lervarv för kronologiska korrelationer längre, då det är en allt för tidskrävande och osäker metod. Dessutom har andra och mer pålitliga metoder utvecklats för att åldersbestämma sedimentavsättningar.