Tema Vetenskapligt genombrott

Undersökte sediment av lera

Gerard De Geer var en berömd professor i geologi vid Stockholms universitet. I slutet av 1800-talet påbörjade De Geer undersökningar av avsatta lersediment och gjorde noggranna mätningar av deras tjocklek. Han hade en teori om att det gick att datera istidens slut genom att räkna varviga lager av lera som avsatts i sjöar, fjärdar och fjordar när senaste inlandsisen smälte. Likt årsringar i ett träd hade dessa lervarv byggts upp, ett ljusare, tjockare lager på sommaren och ett mörkare, tunnare på vintern. Lagren blev olika tjocka beroende på om det var en torr eller regnig sommar eller om det var kallt eller varmt.

Studerade lervarv i den tömda Ragundasjön

I början av 1900-talet åkte De Geer och hans ”ler-jungar” till Ragunda. Han hade insett att Ragunda var en perfekt plats att studera lervarv på. Efter att Ragundasjön hade tömts på vatten var lervarven lätta att se.

Det översta varvet var från 1796 när sjön tömdes. Från det var det bara att räkna bakåt i tiden, koppla lervarven till årtal och sätta dem i en tidsskala. Det understa lagret var ungefär 7 000 år gammalt. Eftersom lervarven är unika kunde De Geer och hans medarbetare göra jämförelser med motsvarande lager på andra platser. Där kunde de räkna ytterligare lervarv bakåt i tiden. På så sätt fick de ihop en mycket lång tidsskala.

Den svenska tidsskalan

Gerard De Geers mätmetod fick en större användning än att bara kunna beräkna istidens slut. Han trodde dessutom att det gick att korrelera sediment över hela världen, men dessa idéer visade sig inte stämma.

Lervarvskronologin som De Geer uppfann kallades internationellt för Den svenska tidsskalan. Det var den geologiska vetenskapens första absoluta och mer exakta metod att mäta tid.  

Geokronologiska museet inhyst på Institutionen för Geovetenskap vid Stockholms universitet. Där finns mycket av materialet kopplat till Gerard De Geer och forskningen i lervarvskronologi.